Svensk musik och kpop - diametrala motsatser?

Jag lyssnade på en radiosändning (tack Markus Berglund) om den koreanska popens, kpop, växande framgångar i världen, nu även i väst. Jag är själv ett kpopfan, så det känns helt naturligt att detta sker. Lyssnar man på vad som sägs i programmet kan det kanske kännas lite ”konstlat” hur musikbranschen fungerar i Sydkorea, med artister som skolas i artisteri och sedan komponeras ihop i grupper, snarare än att komma in i musiken via ett behov av personligt uttryck och berättande.
Låt mig då dra några paralleller. Om jordbrukaren noggrant väljer ut vilka grödor som ska odlas var redan från fröet, är det ingen som finner det konstigt. Om en femtonåring bestämmer sig för att komma in på Handels för att bli rik är det inget konstigt. På närmre håll är det ingen som reagerar om en skådespelare på en teater eller i en tv-serie gör detta för att det är dennes jobb, om än med engagemang och passion. Men inom musiken ska man som regel (i Sverige i alla fall) ”stå” för sin musik, helst ska man ha skrivit den själv också (även om tio år av idol mm börjat ändra på det). Det som varit en styrka internationellt, från ABBA och framåt, med en vistradition som skapat trallvänliga låtar, har också implicit inneburit att ”riktig” musik ska komma från hjärtat, vare det är pekoral, musikal eller kajal. Artisten ska vara sin musik i någon mening.
Det är förstås inget fel med det.
Men i ett land där ingen verkar blinka när Robyn får *Musikexportpriset*, där våra största musikaliska framgångar idag ofta är musikproducenter(redOne, etc) som gör låtar åt andra, och där i princip alla stora eller alternativa artister sjunger på engelska och/eller kopierar en musikstil med utländskt ursprung, då måste vi kanske kunna acceptera att det finns alternativ till ett singer/songwriterideal.
Musik måste kunna frambringas, på samma sätt som mörk choklad och True Blood, genom ett långsiktigt och medvetet arbete med fokus på en högkvalitativ ”slutprodukt”, utan att det för den delen måste vara ett uttryck för artistens innersta känslor och tankar, mer än den glädje och stolthet som varje duktig och framgångsrik yrkesman kan ha förstås. Likt en tragedi på bio måste man kunna sjunga om sorg med inlevelse utan att ha upplevt den ”på plats”. Men allra mest måste underhållande musik menad att glädja kunna göras genom en gruppinsats snarare än att varje artist måste vara en alroundperson. Självklart ska vi ha kvar våra Melissa Horn, men hon kan samsas med Orange Caramel på min mobil i alla fall.