Arabisk vår, slutbossar och en trygg barndom

Om du (som jag) passerat ungdomsåren, skaffat barn, arbete, hus och helt enkelt hittat in i vuxenvärlden och så smått börjat pensionsspara är det lätt hänt att man (kanske mot sin vilja) börjar summera det som varit. Inte för att man ska sluta uppleva och upptäcka nytt, men snarare för att det troligtvis så att de år som gått antagligen är de mest intensiva. Jag tycker personligen att jag aldrig skulle vilja gå tillbaka till Mikael anno 1992 eller 2002, att mognaden som kommer med åren (sakta men säkert hoppas jag) ger livet mer krydda.
Om jag funderar över de stora skalorna, över vad som skett i världen som på ett direkt sätt berört mig, är det helt naturligt att händelser på närmre håll lättast kommer upp i minnet. Den arabiska våren förra året satta mig i tårar stundtals. Längre tillbaka minns jag valnatten 2008 då Obama valdes till president. Oavsett vilken sida man röstade på var det ett stort ögonblick, jag minns hur jag grät när jag såg afroamerikanska väljare inse att deras land skulle få en av de ”sina” som högste ledare. Det var stort.
Två år innan dess var det valet i Sverige, och Alliansens seger efter 12 år av (mestadels) Göran Persson. Jag tror ärligt talat att även en del socialdemokrater var lättade över detta, och för mig som Centersympatisör, och snart aktiv sådan, var det en stor lättnad och glädje. Jag var själv aktiv Centerpartist under sex år fram till i februari i år, och med tiden har verkligheten och idelösheten gjort sitt och ska jag vara ärlig kan jag känna kluvna känslor inför en potentiell seger för Stefan Löfven om två år. Men så är det med verkligheten, vardagen ska levas också.
Ska jag nämna det jag vet kommer vara min största upplevelse och bedrift i livet, mitt arv, så är det mina barn. Seriöst så är inte detta något smörigt dravel, min fru läser inte ens denna blog ;-) utan ett krasst konstaterande om jag väger vad mina tre barn Isa, Erik och Lotta är och betyder mot vad jag själv uträttat och kommer uträtta. Allt detta inleddes en regning (!) februarinatt för drygt tio år sedan. Detta blogginlägg har sitt avstamp i just vad min sexåriga son gjort de senaste dagarna. Igår kom han till mig med elva Gormitisar (monsterleksaker) och bad mig dela upp dem i lag *slumpmässigt*. Gissa om pappa mattelärare blev stolt. Idag besegrade han sin första riktiga slutboss i ett dataspel, och jag kastades tillbaka till ungdomens stordåd och slogs av hur stora de där fighterna med skugg-Link i Zelda eller bossarna i Megaman var.
I det triviala ligger en insikt om hur olika barn i världen har det. Där mina minnen av stora händelser från barndomen kan röra en slutboss i ett dataspel har Muhammed från Egypten eller Syrien ett minne av revolter och släktingar som dödas och dödar. I Sverige finns det också många barn som far illa, med övergrepp och olyckor, vilket gör det än mer klart hur slumpmässigt livet är, och vilken gåva en trygg barndom är. Att få växa upp i trygghet är troligtvis värt mer än miljoner på banken eller coola upplevelser. De kan man ändå ha när man är 20, 40 eller varför inte 65, men barndomen bär man alltid med sig. Jag kommer försöka lära våra barn att bry sig om sina medmänniskor och förstå världen omkring dem, men samtidigt kommer jag vara glad om deras starkaste minnen är från en slutboss eller den första kyssen. Likt alverna i sagan om ringen kommer jag då lugnt kunna segla vidare västerut in i medelåldern och mina egna fortsatta äventyr.