SNS: Kvinnor i styrelserna ökar risktagandet

Enligt en analys från SNS i veckan är kvinnor i bolagsstyrelser mer risktagande och mindre konservativa än männen där. Powerpointen finns här. Även när man räknat bort faktorer som att kvinnor med mer trygghetssökande och "traditionella" värderingar fallit bort pga barnafödande etc, kvarstår en tendens till att fler kvinnor i bolagsstyrelser, i motsats till fördomarna, inte alls skulle behöva innebära passiva företag som inte vågar ta för sig. Skulle kunna användas som ett argument för och mot kvotering. Om man däremot förändrar kraven och förutsättningarna för styrelsearbete så att det går att kombinera med barn, då skulle säkert (generellt) sammansättningen komma att påverkas. Rimligtvis är det senare vägen att gå först.

Hur kapital urbaniseras i byggnader

Brett Christophers på kulurgeografiska institutionen publicerade i vintras artikeln "Revisiting the Urbanization of Capital" i Annals of the Association of American Geographers. Ni hittar en kopia här.
Det han berättar om är hur kapital allt mer urbaniseras i storstädernas byggnader, som ett sätt att landa kapital i otrygga tider och vid "överskott" på placeringsbart kapital. Kan ge ytterligare förklaringar till bostadsbubblor. Detta borde rimligtvis också ha relevans för maktförhållandet mellan stad och land, då allt mer värden är låsta i högre grad till städernas situation. Särskilt eftersom Sverige är ett av de länder som urbaniseras snabbast.

Varför World of Warcraft svänger

Jag har inte spelat på 1,5 år men mina fyra år med WoW gav mig många goda minnen och sköna stunder med guildet (Wraiths and Stays på Noldrassil).

1. The Guild - Do You Wanna Date My Avatar   (ja, ja!)
2. Cranius - Big Blue Dress (stackars magiker)
3. Jace Hall - I play W.O.W.   (han har sina prioriteter rätt)
4. WoW Parody - Viva La Healer   (ja, vad kan man säga som en resto shaman...)
5. Cranius - Ulduar (damn, vad jag saknar Ulduar)
6. Madcow - Hard Like Heroic (lite naughty humor)
7. Nyhm - Pretty fly for a Draenei (Alliansens blåa kor)

For the Horde! ;-)

En labyrint av rosor och mystiska män

Du och Han har varit ihop så länge du kan minnas. Han representerar tryggheten i ditt liv; han ordnar så ni har ett stadigt liv tillsammans med villa, Volvo och vovve. Visst har det funnits tuffa stunder men då har Han tagit de beslut som behövts, och saker har lugnat ned sig. Han är den som sköter ekonomin så du slipper oroa dig.

I ärlighetens namn har du haft ett par affärer ibland med Den Andre, och flera av era barn är Den Andres, men det har aldrig varit aktuellt att lämna Honom. Det som lockat med Den Andre, hans farlighet och osentimentalitet, är också det som gjort att du aldrig skulle ta steget.

Men så för sex år sedan hände något. Efter föregående otroheten då Den Andre tagit dig med på en sväng som skrämde mer än roade, hade du under tolv år förblivit Honom trogen. Han hade blivit mer och mer självsäker och pompös, samtidigt som du kunde märka förändringar hos Den Andre när du passerade honom på Systemet eller i affären. Samtidigt som Han allt mer tog dig för given så hade Den Andre verkat mogna till och blivit en vuxen (men fortfarande sexig) man. En minnesvärd höstnatt för sex år sedan tog du ditt pick och pack och flyttade till Den Andre, och trots obekvämheten med att bo med en man som tvingar dig att ta din del av ansvaret så har du förblivit kvar där längre än någonsin.

Samtidigt har du sett hur ditt ex gått igenom kris efter kris, och förra året kunde du se Honom på torget uppträdandes allmänt pinsamt. En blandning av genans och sorg har fyllt dig vid åsynen av din förra livsvän.

I vintras for du förbi Hans tomt och till din förvåning var det röjt och nymålat. På Hans arena på torget stod han inte att finna, inte heller på hans jobb på ”Holmen”. Döm till din förvåning när du passerar honom på postkontoret, utan mustasch och med ett mystiskt leende och säkert steg.

Något har hänt och du kan inte låta bli att attraheras av blandningen av trygga minnen och ny mystik. Vem är den där nya Han?

Svensk musik och kpop - diametrala motsatser?

Jag lyssnade på en radiosändning (tack Markus Berglund) om den koreanska popens, kpop, växande framgångar i världen, nu även i väst. Jag är själv ett kpopfan, så det känns helt naturligt att detta sker. Lyssnar man på vad som sägs i programmet kan det kanske kännas lite ”konstlat” hur musikbranschen fungerar i Sydkorea, med artister som skolas i artisteri och sedan komponeras ihop i grupper, snarare än att komma in i musiken via ett behov av personligt uttryck och berättande.
Låt mig då dra några paralleller. Om jordbrukaren noggrant väljer ut vilka grödor som ska odlas var redan från fröet, är det ingen som finner det konstigt. Om en femtonåring bestämmer sig för att komma in på Handels för att bli rik är det inget konstigt. På närmre håll är det ingen som reagerar om en skådespelare på en teater eller i en tv-serie gör detta för att det är dennes jobb, om än med engagemang och passion. Men inom musiken ska man som regel (i Sverige i alla fall) ”stå” för sin musik, helst ska man ha skrivit den själv också (även om tio år av idol mm börjat ändra på det). Det som varit en styrka internationellt, från ABBA och framåt, med en vistradition som skapat trallvänliga låtar, har också implicit inneburit att ”riktig” musik ska komma från hjärtat, vare det är pekoral, musikal eller kajal. Artisten ska vara sin musik i någon mening.
Det är förstås inget fel med det.
Men i ett land där ingen verkar blinka när Robyn får *Musikexportpriset*, där våra största musikaliska framgångar idag ofta är musikproducenter(redOne, etc) som gör låtar åt andra, och där i princip alla stora eller alternativa artister sjunger på engelska och/eller kopierar en musikstil med utländskt ursprung, då måste vi kanske kunna acceptera att det finns alternativ till ett singer/songwriterideal.
Musik måste kunna frambringas, på samma sätt som mörk choklad och True Blood, genom ett långsiktigt och medvetet arbete med fokus på en högkvalitativ ”slutprodukt”, utan att det för den delen måste vara ett uttryck för artistens innersta känslor och tankar, mer än den glädje och stolthet som varje duktig och framgångsrik yrkesman kan ha förstås. Likt en tragedi på bio måste man kunna sjunga om sorg med inlevelse utan att ha upplevt den ”på plats”. Men allra mest måste underhållande musik menad att glädja kunna göras genom en gruppinsats snarare än att varje artist måste vara en alroundperson. Självklart ska vi ha kvar våra Melissa Horn, men hon kan samsas med Orange Caramel på min mobil i alla fall.

Arabisk vår, slutbossar och en trygg barndom

Om du (som jag) passerat ungdomsåren, skaffat barn, arbete, hus och helt enkelt hittat in i vuxenvärlden och så smått börjat pensionsspara är det lätt hänt att man (kanske mot sin vilja) börjar summera det som varit. Inte för att man ska sluta uppleva och upptäcka nytt, men snarare för att det troligtvis så att de år som gått antagligen är de mest intensiva. Jag tycker personligen att jag aldrig skulle vilja gå tillbaka till Mikael anno 1992 eller 2002, att mognaden som kommer med åren (sakta men säkert hoppas jag) ger livet mer krydda.
Om jag funderar över de stora skalorna, över vad som skett i världen som på ett direkt sätt berört mig, är det helt naturligt att händelser på närmre håll lättast kommer upp i minnet. Den arabiska våren förra året satta mig i tårar stundtals. Längre tillbaka minns jag valnatten 2008 då Obama valdes till president. Oavsett vilken sida man röstade på var det ett stort ögonblick, jag minns hur jag grät när jag såg afroamerikanska väljare inse att deras land skulle få en av de ”sina” som högste ledare. Det var stort.
Två år innan dess var det valet i Sverige, och Alliansens seger efter 12 år av (mestadels) Göran Persson. Jag tror ärligt talat att även en del socialdemokrater var lättade över detta, och för mig som Centersympatisör, och snart aktiv sådan, var det en stor lättnad och glädje. Jag var själv aktiv Centerpartist under sex år fram till i februari i år, och med tiden har verkligheten och idelösheten gjort sitt och ska jag vara ärlig kan jag känna kluvna känslor inför en potentiell seger för Stefan Löfven om två år. Men så är det med verkligheten, vardagen ska levas också.
Ska jag nämna det jag vet kommer vara min största upplevelse och bedrift i livet, mitt arv, så är det mina barn. Seriöst så är inte detta något smörigt dravel, min fru läser inte ens denna blog ;-) utan ett krasst konstaterande om jag väger vad mina tre barn Isa, Erik och Lotta är och betyder mot vad jag själv uträttat och kommer uträtta. Allt detta inleddes en regning (!) februarinatt för drygt tio år sedan. Detta blogginlägg har sitt avstamp i just vad min sexåriga son gjort de senaste dagarna. Igår kom han till mig med elva Gormitisar (monsterleksaker) och bad mig dela upp dem i lag *slumpmässigt*. Gissa om pappa mattelärare blev stolt. Idag besegrade han sin första riktiga slutboss i ett dataspel, och jag kastades tillbaka till ungdomens stordåd och slogs av hur stora de där fighterna med skugg-Link i Zelda eller bossarna i Megaman var.
I det triviala ligger en insikt om hur olika barn i världen har det. Där mina minnen av stora händelser från barndomen kan röra en slutboss i ett dataspel har Muhammed från Egypten eller Syrien ett minne av revolter och släktingar som dödas och dödar. I Sverige finns det också många barn som far illa, med övergrepp och olyckor, vilket gör det än mer klart hur slumpmässigt livet är, och vilken gåva en trygg barndom är. Att få växa upp i trygghet är troligtvis värt mer än miljoner på banken eller coola upplevelser. De kan man ändå ha när man är 20, 40 eller varför inte 65, men barndomen bär man alltid med sig. Jag kommer försöka lära våra barn att bry sig om sina medmänniskor och förstå världen omkring dem, men samtidigt kommer jag vara glad om deras starkaste minnen är från en slutboss eller den första kyssen. Likt alverna i sagan om ringen kommer jag då lugnt kunna segla vidare västerut in i medelåldern och mina egna fortsatta äventyr.