Sala Kulturskola sjöng i Missionskyrkan

Var med min son idag när hans Silverrösterna sjöng i Sala Missionskyrka för skolbarn i Sala. Skickade in följande text och bilder till Sala Allehanda.

Alla kanske inte hörde Guds ord, men vi var många som var saliga när Sala Kulturskolas erfarna och yngre förmågor spelade och uppträdde i Sala Missionskyrka på fredagen den 19 april. Förutom ett antal av oss föräldrar var sätena fyllda med ungdomar från Åkra-, Valla-, Lärkbacks- och Särskolan. I sann svensk allsångsanda var åhörarna också med och höjde sina stämmor i flera sånger vilket gav ett rejält tryck i salen. 

Helt passande med tanke på att Sala Missionskyrka är byggd 1903 och därmed har den ljusa och dynamiska stilen kallad Jugend, vilket betyder just ungdom. Ljusa färger, stora glasfönster och en allmän färgsättning a la Carl Larsson bildade bakgrund när bekanta visor från Chess och på nyckelharpa blandades med årets favoriter från melodifestivalen, YOHIO och Sean Banan, till allmänt jubel och spontan sång från åskådarna. Vi fick även höra stämningsfull musik från Sagan om ringen.

Musikerna turades om att i god bildningsanda inflika korta mellanspel om instrumentens namn eller annat intressant, utan att tappa den uppmärksamhet som är så flyende i de yngre skolstadierna. När unga Khoshi, som övat solosång i Kulturskolans försorg, sjöng Loreen’s My Heart Is Refusing Me var publiken trollbunden igen, och de yngsta förmågorna i Silverkören sjöng Danny’s Amazing med passion. Det är svårt att inte dra slutsatsen att det idag är i Melodifestivalen som många moderna låtklassiker blir till, åtminstone för de som är barn just nu. Här måste en gammal fan av ”skränig musik” notera att många av låtskrivarna till denna musiktävling skrivs av före detta hårdrockare, vilket säger en del om genrens underliggande kvalitéer när väl ljudnivån och det tuffa uttrycket satts i perspektiv.

I dessa tider där helgens Kulturnatta kan upplevas föregå en kommande natt för hela Kulturskolan kan skribenten inte heller annat än lite nöjsamt notera att föräldrar från hela det politiska spektrumet var här och lämnade sina barn till kören, vilket likt Khosi’s solosång är en ljusstråle av hopp om att den unga kulturens hjärta i kommunens försorg kommer leva vidare, oavsett stålbad och lokalbyten. Allt annat är otänkbart, åtminstone för oss som ser vad den ger i glädje och självförtroende för de som får chansen.