(Disclaimer: jag kanske inte minns alla detaljer helt rätt)
För ungefär fem år sedan reste jag tillsammans med en kollega och en klass Samhällselever till Krakow i Polen.
Krakow är en underbar liten pärla i Karpaternas utlöpare i södra Polen, landets andra stad och en universitetsstad i Uppsalas eller Lunds anda, som historiskt varit huvudstad i omgångar. Dessutom är det riktigt billigt att flyga dit från Västerås med Ryanair...
Vi gjorde utflykter i stadens centrum och till de närbelägna saltgruvorna i
Wieliczka. Gruvorna hade hallar värdiga dvärgagruvorna i Sagan om ringen, jag skojar inte.
Huvudorsaken för besöket var dock koncentrationslägren i
Auswitch och Birkenau. Vi åkte i mitten på November, vilken på ett lämpligt sätt satte tonen för besöket. Jag hade relativt varma kläder och regnställ, men stod ändå ofta och frös eftersom kylan från regn och 2-5 plusgrader har en förmåga att tränga igenom allt.
Det har gått ett tag sedan jag var där, men fortfarande kommer synintryck upp från olika delar av besöket upp rätt som det är. Auswitch var det så kallade baslägret och egentligen en (relativt) liten anläggning där man bland annat testkörde användningen av Zyklon-B på ett antal krigsfångar. När jag kom dit på besök och trädde in under den bekanta skylten "Arbeit macht frei" blev jag lite förvånad hur relativt gemytligt det såg ut (förutom tagtrådsstängslen dvs...) med ett antal rader av flervåningshus av röd tegel, lite som ett bostadsområde i en industriell förort till London eller så. I husen har museum inretts, och det är där som nedstigningen i det som hänt börjar. Jag kan förstås inte förmedla den lågstämda känslan av olust som jag upplevde, men här är en del minnen:
Själva massmordet skedde i Auswitch 2, Birkenau, och dit kom fångarna med tåg, a la tågcentral. Birkenau var en jättelik yta med byggnader som närmast liknar avskalade häststallar inuti. Judarna och andra lägerfångar (homosexuella, krigs, etc) anlände via tåg under illusionen att de skulle bo i lägren, och man brukade från lägren skicka fejkade brev till anhöriga om detta.
Rum fyllda med koffertar med adresser på (dit de trodde de skulle få återvända efteråt) och *högar* med fotinlägg, hängslen etc vittnade om detta. När de anlände delades de in (utan att veta varför) i de med förmåga att arbeta och de som skulle till avlivning direkt. Kvinnornas hår rakades av och användes i industrierna för att tillverka värmande filtar och strumpor. Guldtänder etc smältes ner för kriget. Osv.
Om ni inte redan märkt det här, var mitt hemskaste och envisaste intryck från vistelsen det industrialiserade mördandet. Hur intelligenta människor behandlades som, ja, boskap. En kuslig påminnelse för alla oss som äter kött, på något konstigt sätt, oavsett hur man ser på djurs intelligens.
Stallarna där man sov i rader var inte mer isolerad än en svensk lada dvs inget alls, och uppvärmningen på vintern bestod av en slags låg cementupphöjnad längs mittgången. Man kunde
kommenderas ut för uppställning, och få stå i snö och kyla i timmar med endast en pyjamaslikande klädsel. Medelåldern räknades i månader om jag minns rätt. Gaskamrarna (Krematorierna) på Birkenau var gjorda på stor skala där man gick in i ena änden (för att "duscha") och sedan förslöt man kamrarna och slängde ner burkan med Zyklon-B. Efteråt fick andra lägerfångar skyffla in dem i en slags ugnar på löpande band för förbränning.
Det är väl kanske inte en helt strukturerad berättelse, men kombinationen av det lilla, ordnade lägret Auswitch och dess museum, med det jättelika, utrotningslägret Birkenau, från lägerkomendantens hus i Auswitch där hans barn lekte ett stenkast från källare 11 och dess gasugn, till det raka järnvägsspåret in genom dödens mun på gaslägret i Birkenau, blir minnet ett just det som det ofta talas om; att vi aldrig får glömma det som hände. Jag rekommenderar Krakow som en weekendresa starkt, både för det onda som för det goda. Res dit och ta del av historien, istället för att bara se den via amerikanska dramatiseringar.
Ett minne till: Jag minns fortfarande hur (faktiskt lite smådryga) judiska ungdomar gick förbi oss och skränade och vajade israeliska flaggor, och jag tänkte en del irriterade tankar om bristande respekt för deras/vår historia. Några minuter senare passerade vår grupp en äldre dam som leddes av två ungdomar. När hon såg oss började hon prata på svårförståelig tyska och visade oss sin underarm. Där stod en rad med blå siffror - hon hade varit i lägret som barn och haft turen att komma dit alldeles i slutet av kriget, och överlevt till befrielsen. Då kände jag historiens vingslag.
