Fritidspolitiker är att inte ha någon fritid

Trots att det gått c:a en månad sedan jag hoppade av mitt "aktiva politiserande" händer det flera gånger per dag att jag slås av förändringen. Idag tex. Jag hade precis betalat biljetten vid tågstationen och insåg att jag under min 20-minutersväntan på tåget utan minsta stress eller dåligt samvete kunde plocka upp en bok och läsa den. Inte fundera över en motion, inte tänka startegi inför nästa KF/KS/annat möte. Inte fundera på förbättringar för Sala. Bar koppla av. Att trots 140% arbete och studier, 3 småbarn och rustningsobjekt till hus känna att man har tidsluckor är en sällsam känsla och talande för hur förrädiskt ett politiskt engagemang kan snirkla sig in i ens vardag. Jag ser hur andra småbarnsföräldrar kämpar med samma dilemma och försöker hantera det på olika sätt. Någon väljer att lägga yrkeskarriären på hyllan, någon annan gjorde som jag och trappar ner sitt engagemang i politiken.
Självklart är det upp till mig att reglera min egen vardag, och den tid jag lägger på politiken, men för mig var/ är det svårt att skruva ner engagemanget. Jag kan seriöst känna en lättnad när jag går på byn eller inne i Sala och ser ett problem eller en förbättringspotential, ja bara när jag ser en medmänniska, och veta att jag inte liksom "måste" fundera på hur jag ska förbättra situationen.
Här får jag inse att det som attraherade mig till politiken, människor och deras vardag, kanske också är det som är svårast att hantera. Att vara så där lagomt engagerad, eller att kunna koppla bort det så att man får plats med annat. För mig blev politiken som vatten som sipprade in mellan gruskornen, som fick de små lediga stunderna att bokas upp av tankar om politik.
Därför vill jag försiktigt hylla alla de som för några hundralappar om månaden kämpar på i politiken för att förbättra Sala och resten av Sverige. Det är ni och inte rikskändisarna i Stockholm som bär upp demokratin. Hoppas ni orkar fortsätta trots alla konstiga ideer som folk har om er. Kram.