Sala Kulturskola sjöng i Missionskyrkan

Var med min son idag när hans Silverrösterna sjöng i Sala Missionskyrka för skolbarn i Sala. Skickade in följande text och bilder till Sala Allehanda.

Alla kanske inte hörde Guds ord, men vi var många som var saliga när Sala Kulturskolas erfarna och yngre förmågor spelade och uppträdde i Sala Missionskyrka på fredagen den 19 april. Förutom ett antal av oss föräldrar var sätena fyllda med ungdomar från Åkra-, Valla-, Lärkbacks- och Särskolan. I sann svensk allsångsanda var åhörarna också med och höjde sina stämmor i flera sånger vilket gav ett rejält tryck i salen. 

Helt passande med tanke på att Sala Missionskyrka är byggd 1903 och därmed har den ljusa och dynamiska stilen kallad Jugend, vilket betyder just ungdom. Ljusa färger, stora glasfönster och en allmän färgsättning a la Carl Larsson bildade bakgrund när bekanta visor från Chess och på nyckelharpa blandades med årets favoriter från melodifestivalen, YOHIO och Sean Banan, till allmänt jubel och spontan sång från åskådarna. Vi fick även höra stämningsfull musik från Sagan om ringen.

Musikerna turades om att i god bildningsanda inflika korta mellanspel om instrumentens namn eller annat intressant, utan att tappa den uppmärksamhet som är så flyende i de yngre skolstadierna. När unga Khoshi, som övat solosång i Kulturskolans försorg, sjöng Loreen’s My Heart Is Refusing Me var publiken trollbunden igen, och de yngsta förmågorna i Silverkören sjöng Danny’s Amazing med passion. Det är svårt att inte dra slutsatsen att det idag är i Melodifestivalen som många moderna låtklassiker blir till, åtminstone för de som är barn just nu. Här måste en gammal fan av ”skränig musik” notera att många av låtskrivarna till denna musiktävling skrivs av före detta hårdrockare, vilket säger en del om genrens underliggande kvalitéer när väl ljudnivån och det tuffa uttrycket satts i perspektiv.

I dessa tider där helgens Kulturnatta kan upplevas föregå en kommande natt för hela Kulturskolan kan skribenten inte heller annat än lite nöjsamt notera att föräldrar från hela det politiska spektrumet var här och lämnade sina barn till kören, vilket likt Khosi’s solosång är en ljusstråle av hopp om att den unga kulturens hjärta i kommunens försorg kommer leva vidare, oavsett stålbad och lokalbyten. Allt annat är otänkbart, åtminstone för oss som ser vad den ger i glädje och självförtroende för de som får chansen.

Manga och Carl Larsson - misstror vi vår civilisation?

Från Janne Fantastic via Markus Berglund

Att ens kommentera barnpornografi känns obehagligt, vilket dels säger något om hur hemsk brottet är men också hur omöjlig situationen är kring det som håller på att ske just nu. Japanska serier, manga, är ett världsfenomen och helt naturligt finns det även i Sverige gott om dessa. Japanerna använderna seriemediet i en mycket vidare bemärkelse än vi i Sverige, och uttrycker via dessa tecknade bilder allt det som vi i Sverige (särskilt förr) förbehöll så kallad klassisk konst och litteratur. Därför finns även gott om exempel på sex och våld och alla de former av fantasier som människor när inom sig representerade. Svensk kultur har alltså haft sådana uttryck även om det skett i andra uttrycksformer. Gemensamt är att det är fantasier, möjligtvis med skillnaden att man i väst ofta använt levande modeller, vilket förstås kan göra det värre.
Nu är den så kallade Manga-domen upp i HD, där en serieforskare i tingsrätten och hovrätten dömts för barnpornografibrott pga innehavet av mangaserier av pornografisk karaktär med minderåriga. Jag säger inget om att serierna kan ha ett innehåll som för de allra flesta väcker obehag eller oro, men poängen är att de är *teckningar*. Alla som är ärliga mot sig själva vet att vi alla har tankar ibland om sin omgivning som har större spelrum än vad våra handlingar sedan blir. Det är det som kallas civilisation. Jag slår inte min kollega när denne gör något idiotiskt. Jag skriker inte åt konduktören när SJ är försenat. Jag slänger inte porslin i väggen när jag och frun bråkar (OK, det kan ha hänt...).
Vad kommer härnäst om vi börjar censurera fantasier och fiktiva verk? Det börjar med något lättsmält för allmänheten, som porrmanga, och var hamnar vi sedan. Ska vi censurera Carl Larsson? Ska vi börja med gamla hederliga bokbål som i nazist-Tyskland? Ska vi jaga tonåringar som onanerar till serier?
Och varför läggs inte mer fokus på de verkliga förövarna? Det är de som går vinnande ur denna strid, om polisens resurser ska fördelas om till jakten på de som låter sina fantasier stanna på rummet. Jag har en teori att det alltid kommer finnas vissa behov hos en andel av befolkningen till sex, våld, och andra beteende som majoriteten inte bekänner sig till. Därför behövs ventiler för detta. Om vi istället för krig har tex fotbollshuliganer och Ultimate fighting, kan vi väl istället för verkliga övergrepp kan ha mangaserier? Och oavsett den eventuella "nyttan" med porrmangan så är det just fantasier. Ska vi verkligen börja censurera människors inre? Det pågår flera oroande tendenser med övervakning och kontrollbehov från staten och överstatliga organisationer som är mycket oroande och som alltid börjar med små steg, men som sedan bara fortsätter. HD måste säga stopp för detta.