Pre-emptive strike: kpop, gubbsjuka och kulturcentrism

Om man nu som jag tror att kpop:en är på väg att slå igenom på allvar, så tänker jag nu föregripa den moralpanikattack som givetvis några kulturdebattörer och moralkonservativa kommer lyfta när de ser chansen att få några artiklar publicerade i DN etc.

Exempel 1: GP Basic - Game

När man som novis tar sig en titt på koreanska popvideor, särskilt som europe, slås man lätt av att sångerskorna och sångarna ser rätt unga ut, vilket också stämmer. Många av de största grupperna som varit med ett tag har en medelålder kring 22 år, men det är inte ovanligt med medlemmar som är under 18 år, och GP Basic blev omdebatterat tom i Sydkorea eftersom de vid debuten hade en medlem som inte fyllt 14 år. Självklart har debatten kopplingar till sexualiseringen, men det är också en fråga om att de ska kunna hantera kändisskapet. Samtidigt har vi i Sverige inte speciellt mycket lyft på ögonbrynen när artister som Robyn eller Carola debuterade. Jag tror detta delvis har att göra med att asiater i våra ögon ser yngre ut. 

För en längre artikel om detta, läs gärna mer på seoulbeats.

Exempel 2: J Rabbit, i en musikvideo med Kim Jin Pyo - "Mister"

För att komplicera det ytterligare finns det en stark patriakalisk tradition i sydkorea, och åldergränsen enlig t lag för att få ha sex är endast 13 år. Det gör att unga kvinnor, ja tjejer helt enkelt, är en del av en tradition som även om den sakta förändras också kräver en medvetenhet om de strömningar som potentiellt finns bakom delar av kpop-kulturen. Mer här och här om korea och sexualitet. 

När det gäller J Rabbit ovan så är de unga damerna faktiskt 25 år gamla och fullt byxmyndiga med marginal. De är dessutom för ovanlighetens skull två indielusiker som gör sina egna låtar. Texten är också faktiskt riktigt bra, men är för moralister en flört med åldersskillnaden (som i och för sig i detta fall är charmigt beskriven). Texten implicerar att hon är för ung för honom, men att när hon blir gammal nog kan de bli ihop. Lust och fägring stor, någon?

Åter igen är det en fråga om betraktarens öga, och måste få förbli så, och det vore sjukt om mangadebatten (sjuk i sig själv) skulle fortsätta in i kpop:en. Samtidigt har vi en o-stolt historia av moralpanik (kulturhuset i stockholm...) så jag blir troligtvis besviken.

Manga och Carl Larsson - misstror vi vår civilisation?

Från Janne Fantastic via Markus Berglund

Att ens kommentera barnpornografi känns obehagligt, vilket dels säger något om hur hemsk brottet är men också hur omöjlig situationen är kring det som håller på att ske just nu. Japanska serier, manga, är ett världsfenomen och helt naturligt finns det även i Sverige gott om dessa. Japanerna använderna seriemediet i en mycket vidare bemärkelse än vi i Sverige, och uttrycker via dessa tecknade bilder allt det som vi i Sverige (särskilt förr) förbehöll så kallad klassisk konst och litteratur. Därför finns även gott om exempel på sex och våld och alla de former av fantasier som människor när inom sig representerade. Svensk kultur har alltså haft sådana uttryck även om det skett i andra uttrycksformer. Gemensamt är att det är fantasier, möjligtvis med skillnaden att man i väst ofta använt levande modeller, vilket förstås kan göra det värre.
Nu är den så kallade Manga-domen upp i HD, där en serieforskare i tingsrätten och hovrätten dömts för barnpornografibrott pga innehavet av mangaserier av pornografisk karaktär med minderåriga. Jag säger inget om att serierna kan ha ett innehåll som för de allra flesta väcker obehag eller oro, men poängen är att de är *teckningar*. Alla som är ärliga mot sig själva vet att vi alla har tankar ibland om sin omgivning som har större spelrum än vad våra handlingar sedan blir. Det är det som kallas civilisation. Jag slår inte min kollega när denne gör något idiotiskt. Jag skriker inte åt konduktören när SJ är försenat. Jag slänger inte porslin i väggen när jag och frun bråkar (OK, det kan ha hänt...).
Vad kommer härnäst om vi börjar censurera fantasier och fiktiva verk? Det börjar med något lättsmält för allmänheten, som porrmanga, och var hamnar vi sedan. Ska vi censurera Carl Larsson? Ska vi börja med gamla hederliga bokbål som i nazist-Tyskland? Ska vi jaga tonåringar som onanerar till serier?
Och varför läggs inte mer fokus på de verkliga förövarna? Det är de som går vinnande ur denna strid, om polisens resurser ska fördelas om till jakten på de som låter sina fantasier stanna på rummet. Jag har en teori att det alltid kommer finnas vissa behov hos en andel av befolkningen till sex, våld, och andra beteende som majoriteten inte bekänner sig till. Därför behövs ventiler för detta. Om vi istället för krig har tex fotbollshuliganer och Ultimate fighting, kan vi väl istället för verkliga övergrepp kan ha mangaserier? Och oavsett den eventuella "nyttan" med porrmangan så är det just fantasier. Ska vi verkligen börja censurera människors inre? Det pågår flera oroande tendenser med övervakning och kontrollbehov från staten och överstatliga organisationer som är mycket oroande och som alltid börjar med små steg, men som sedan bara fortsätter. HD måste säga stopp för detta.