En realistisk miljöpolitik?

Per Ankersjö(C) skriver på dagens DN Debatt om hur en nyanserad miljöpolitik skulle kunna se ut. Väl värt att läsa och fundera över. Intressant att bara 4% av de särskilt "miljömedvetna" verkligen lever som man lär. I ett Sverige där den nya stadskyrkan är miljötänkande med mp som överstepräster så är det en påminnelse om att de flesta inte orkar leva en vardag styrd av religion. Morötter först, pinne sedan, och en tro på att miljöpolitik ska vara något som lockar inte hotar.
Miljöpartiet behövs som en slags garant för att miljöfrågorna hålls "skarpa", tror jag, men det är en realpolitik a la det Per föreslår som bör styra. Där hoppas jag också att Centerpartiet kan vara en förkämpe, gärna med andra partier. De gröna näringarna på landsbygd och i stad kan ge Sverige ett fortsatt välstånd, och faktiskt än högre livskvalitet. Samtidigt får det inte bli en lam fernissa under vilken naturen missköts, utan poängen är att vi inte ska naivisera den samvaro som människor och resten av naturen lever i. 99% av vår natur är idag en natur där människor och vår verksamhet är en integrerad del. Det är det "naturliga" idag. Att försöka återskapa någon slags urnatur är inte möjlig.Vi måste vara ärliga om vad vi har och vad vi vill ha, och hur vi gör detta hållbart, både biologiskt, ekonomiskt och socialt. Vi kan fylla landsbygden med små jordbruk och grön energiproduktion, eller vi kan den som ett andningshål för helger och fritid, eller ett reservat för djur och rovdjur, men vad vi än gör är det vi människor som gör ett val, och i alla fallen går det att få det hållbart. Väljer man det ena kanske det andra måste väljas bort.Poängen är att det är att göra det enkelt för sig att bara snacka snömos och dutta med styrverktyg och förbud. Någon måste våga stå för en helhet bortanför politiskt bekväma positioner i miljödebatten, och ta ansvar för helheten.

Manga och Carl Larsson - misstror vi vår civilisation?

Från Janne Fantastic via Markus Berglund

Att ens kommentera barnpornografi känns obehagligt, vilket dels säger något om hur hemsk brottet är men också hur omöjlig situationen är kring det som håller på att ske just nu. Japanska serier, manga, är ett världsfenomen och helt naturligt finns det även i Sverige gott om dessa. Japanerna använderna seriemediet i en mycket vidare bemärkelse än vi i Sverige, och uttrycker via dessa tecknade bilder allt det som vi i Sverige (särskilt förr) förbehöll så kallad klassisk konst och litteratur. Därför finns även gott om exempel på sex och våld och alla de former av fantasier som människor när inom sig representerade. Svensk kultur har alltså haft sådana uttryck även om det skett i andra uttrycksformer. Gemensamt är att det är fantasier, möjligtvis med skillnaden att man i väst ofta använt levande modeller, vilket förstås kan göra det värre.
Nu är den så kallade Manga-domen upp i HD, där en serieforskare i tingsrätten och hovrätten dömts för barnpornografibrott pga innehavet av mangaserier av pornografisk karaktär med minderåriga. Jag säger inget om att serierna kan ha ett innehåll som för de allra flesta väcker obehag eller oro, men poängen är att de är *teckningar*. Alla som är ärliga mot sig själva vet att vi alla har tankar ibland om sin omgivning som har större spelrum än vad våra handlingar sedan blir. Det är det som kallas civilisation. Jag slår inte min kollega när denne gör något idiotiskt. Jag skriker inte åt konduktören när SJ är försenat. Jag slänger inte porslin i väggen när jag och frun bråkar (OK, det kan ha hänt...).
Vad kommer härnäst om vi börjar censurera fantasier och fiktiva verk? Det börjar med något lättsmält för allmänheten, som porrmanga, och var hamnar vi sedan. Ska vi censurera Carl Larsson? Ska vi börja med gamla hederliga bokbål som i nazist-Tyskland? Ska vi jaga tonåringar som onanerar till serier?
Och varför läggs inte mer fokus på de verkliga förövarna? Det är de som går vinnande ur denna strid, om polisens resurser ska fördelas om till jakten på de som låter sina fantasier stanna på rummet. Jag har en teori att det alltid kommer finnas vissa behov hos en andel av befolkningen till sex, våld, och andra beteende som majoriteten inte bekänner sig till. Därför behövs ventiler för detta. Om vi istället för krig har tex fotbollshuliganer och Ultimate fighting, kan vi väl istället för verkliga övergrepp kan ha mangaserier? Och oavsett den eventuella "nyttan" med porrmangan så är det just fantasier. Ska vi verkligen börja censurera människors inre? Det pågår flera oroande tendenser med övervakning och kontrollbehov från staten och överstatliga organisationer som är mycket oroande och som alltid börjar med små steg, men som sedan bara fortsätter. HD måste säga stopp för detta.

Arabisk vår, slutbossar och en trygg barndom

Om du (som jag) passerat ungdomsåren, skaffat barn, arbete, hus och helt enkelt hittat in i vuxenvärlden och så smått börjat pensionsspara är det lätt hänt att man (kanske mot sin vilja) börjar summera det som varit. Inte för att man ska sluta uppleva och upptäcka nytt, men snarare för att det troligtvis så att de år som gått antagligen är de mest intensiva. Jag tycker personligen att jag aldrig skulle vilja gå tillbaka till Mikael anno 1992 eller 2002, att mognaden som kommer med åren (sakta men säkert hoppas jag) ger livet mer krydda.
Om jag funderar över de stora skalorna, över vad som skett i världen som på ett direkt sätt berört mig, är det helt naturligt att händelser på närmre håll lättast kommer upp i minnet. Den arabiska våren förra året satta mig i tårar stundtals. Längre tillbaka minns jag valnatten 2008 då Obama valdes till president. Oavsett vilken sida man röstade på var det ett stort ögonblick, jag minns hur jag grät när jag såg afroamerikanska väljare inse att deras land skulle få en av de ”sina” som högste ledare. Det var stort.
Två år innan dess var det valet i Sverige, och Alliansens seger efter 12 år av (mestadels) Göran Persson. Jag tror ärligt talat att även en del socialdemokrater var lättade över detta, och för mig som Centersympatisör, och snart aktiv sådan, var det en stor lättnad och glädje. Jag var själv aktiv Centerpartist under sex år fram till i februari i år, och med tiden har verkligheten och idelösheten gjort sitt och ska jag vara ärlig kan jag känna kluvna känslor inför en potentiell seger för Stefan Löfven om två år. Men så är det med verkligheten, vardagen ska levas också.
Ska jag nämna det jag vet kommer vara min största upplevelse och bedrift i livet, mitt arv, så är det mina barn. Seriöst så är inte detta något smörigt dravel, min fru läser inte ens denna blog ;-) utan ett krasst konstaterande om jag väger vad mina tre barn Isa, Erik och Lotta är och betyder mot vad jag själv uträttat och kommer uträtta. Allt detta inleddes en regning (!) februarinatt för drygt tio år sedan. Detta blogginlägg har sitt avstamp i just vad min sexåriga son gjort de senaste dagarna. Igår kom han till mig med elva Gormitisar (monsterleksaker) och bad mig dela upp dem i lag *slumpmässigt*. Gissa om pappa mattelärare blev stolt. Idag besegrade han sin första riktiga slutboss i ett dataspel, och jag kastades tillbaka till ungdomens stordåd och slogs av hur stora de där fighterna med skugg-Link i Zelda eller bossarna i Megaman var.
I det triviala ligger en insikt om hur olika barn i världen har det. Där mina minnen av stora händelser från barndomen kan röra en slutboss i ett dataspel har Muhammed från Egypten eller Syrien ett minne av revolter och släktingar som dödas och dödar. I Sverige finns det också många barn som far illa, med övergrepp och olyckor, vilket gör det än mer klart hur slumpmässigt livet är, och vilken gåva en trygg barndom är. Att få växa upp i trygghet är troligtvis värt mer än miljoner på banken eller coola upplevelser. De kan man ändå ha när man är 20, 40 eller varför inte 65, men barndomen bär man alltid med sig. Jag kommer försöka lära våra barn att bry sig om sina medmänniskor och förstå världen omkring dem, men samtidigt kommer jag vara glad om deras starkaste minnen är från en slutboss eller den första kyssen. Likt alverna i sagan om ringen kommer jag då lugnt kunna segla vidare västerut in i medelåldern och mina egna fortsatta äventyr.